Tänk om jag skulle skriva om allt det..? Då skulle jag nå världsrekord i blogg-inläggs-längd tror jag. Just nu känns livet som en enda lång och svår kamp. Som att jag måste strida och orka på så många olika plan samtidigt, och jag vet inte hur länge jag orkar.
Mamma som ligger på sjukhus efter sin hjärnblödning.
Brorsan som är ensam och vilsen när mamma är borta.
Jag själv som är ensam och vilsen när mamma är borta...
Nä jag orkar inte. Det får bli ett muntrare blogginlägg nästa gång.
2013-10-01
2013-02-16
Vad är egentligen meningen med ditt projekt?
Det frågade Therese igår när vi fikade på stan och jag berättade att jag hade börjat skriva in gamla brev och dagboksanteckningar i ett bokprojekt på www.Solentro.se (kan gott ge dem lite reklam, är supernöjd!) . Varför ska du göra det'? Vad är egentligen meningen?
Kanske är det så enkelt att jag är en grävare och ältare, att jag älskar att titta i gamla dagböcker, läsa gamla blogginlägg, läsa gamla brev. Kan inte riktigt förklara varför, men är det inte helt enkelt lite egenkärlek? Jag är kanske onormalt intresserad av vad jag själv skrivit förut om mej själv...
Idag har jag skrivit in några brev till, men vi får väl se om det blir en bok eller om det bara blir lite terapi längs vägen. Att älta i gammalt leder ju sällan framåt, och framtiden har jag ju framför mej..Med HH och allt som väntar oss! <3>
Kanske är det så enkelt att jag är en grävare och ältare, att jag älskar att titta i gamla dagböcker, läsa gamla blogginlägg, läsa gamla brev. Kan inte riktigt förklara varför, men är det inte helt enkelt lite egenkärlek? Jag är kanske onormalt intresserad av vad jag själv skrivit förut om mej själv...
Idag har jag skrivit in några brev till, men vi får väl se om det blir en bok eller om det bara blir lite terapi längs vägen. Att älta i gammalt leder ju sällan framåt, och framtiden har jag ju framför mej..Med HH och allt som väntar oss! <3>
2013-02-04
Ett ärligt inlägg
Det börjar bli dags att skrapa lite på ytan, och släppa ut lite av det där som puttrar där inne i mitt inre.
För inte kokar det, inte är det okontrollerbart på något som helst sätt, det bara puttrar och bubblar lite grann, och vis av erfarenhet vet jag att det är bättre att släppa fram än att hålla tillbaka.
Vad är det som trycker mej?
Det är det där med barn igen.
Och egentligen är det inte mitt problem, jag själv klarar mej rätt så bra utan dem tycker jag.
Problemet är egentligen mer ett socialt dilemma. Om alla andra skaffar barn så förändras ju även mitt liv, även om jag är nöjd med det barnlösa livet. För att kunna fortsätta umgås med vänner och bekanta, tvingas..nej det är väl fel ord, men får man gilla läget och umgås med barnen hela tiden. Och är det inte med barnen så är det med gravidmagar. Det är som en boom runt mej just nu, det är väl åldern kan jag tänka. Alla kring 30 skaffar kids, alla utom jag.
Och nej, jag känner inte att jag skulle vilja ha en bäbis själv, men jag skulle vilja ha kompisar som är som jag. Barnlösa och fria, och flexibla.. sociala och intresserade av sin omvärld. Det känns som att min värld krymper på grund av kompisarnas livsval, och det gnager mej. Det stör mej att allt inte kan fortsätta vara som det alltid har varit, att man inte kan dricka öl och gå på krogen, fika mitt i veckan eller åka till någons stuga "bara så där". Det stör mej att folk växer om mej i nån slags mogenhet, att jag kommer att bli betraktad som nån slags halv-människa bara för att jag inte föder ett barn som de.
Det finns saker som skrämmer mej också. Att vi kanske kommer att glida ifrån varann eftersom vi inte har barn i samma ålder som kan leka, eller har en förlossning att samtala om och jämföra. Att jag aldrig till fullo kan förstå vad de gått igenom, vare sej de som fött barn eller de som fått barn. Att inte riktigt duga bara därför. Tänk om livet blir sånt? Ett barnlöst liv, fine...Men ett ensamt liv bara därför? Det hade jag inte räknat med.
Jag hade nog inte tänkt på att mitt val att leva med HH, utan att skaffa egna barn, även påverkar mina andra relationer. Både till mina föräldrar (som ju aldrig blir mormor och morfar) och till kompisarna som bildar familjer som aldrig förr... Mitt beslut kan vara det som skiljer oss åt. Visste jag det? Var det värt det?
För inte kokar det, inte är det okontrollerbart på något som helst sätt, det bara puttrar och bubblar lite grann, och vis av erfarenhet vet jag att det är bättre att släppa fram än att hålla tillbaka.
Vad är det som trycker mej?
Det är det där med barn igen.
Och egentligen är det inte mitt problem, jag själv klarar mej rätt så bra utan dem tycker jag.
Problemet är egentligen mer ett socialt dilemma. Om alla andra skaffar barn så förändras ju även mitt liv, även om jag är nöjd med det barnlösa livet. För att kunna fortsätta umgås med vänner och bekanta, tvingas..nej det är väl fel ord, men får man gilla läget och umgås med barnen hela tiden. Och är det inte med barnen så är det med gravidmagar. Det är som en boom runt mej just nu, det är väl åldern kan jag tänka. Alla kring 30 skaffar kids, alla utom jag.
Och nej, jag känner inte att jag skulle vilja ha en bäbis själv, men jag skulle vilja ha kompisar som är som jag. Barnlösa och fria, och flexibla.. sociala och intresserade av sin omvärld. Det känns som att min värld krymper på grund av kompisarnas livsval, och det gnager mej. Det stör mej att allt inte kan fortsätta vara som det alltid har varit, att man inte kan dricka öl och gå på krogen, fika mitt i veckan eller åka till någons stuga "bara så där". Det stör mej att folk växer om mej i nån slags mogenhet, att jag kommer att bli betraktad som nån slags halv-människa bara för att jag inte föder ett barn som de.
Det finns saker som skrämmer mej också. Att vi kanske kommer att glida ifrån varann eftersom vi inte har barn i samma ålder som kan leka, eller har en förlossning att samtala om och jämföra. Att jag aldrig till fullo kan förstå vad de gått igenom, vare sej de som fött barn eller de som fått barn. Att inte riktigt duga bara därför. Tänk om livet blir sånt? Ett barnlöst liv, fine...Men ett ensamt liv bara därför? Det hade jag inte räknat med.
Jag hade nog inte tänkt på att mitt val att leva med HH, utan att skaffa egna barn, även påverkar mina andra relationer. Både till mina föräldrar (som ju aldrig blir mormor och morfar) och till kompisarna som bildar familjer som aldrig förr... Mitt beslut kan vara det som skiljer oss åt. Visste jag det? Var det värt det?
2013-01-02
Gott nytt 2013!
Det är inte riktigt klokt vad åren går! Vart tar de vägen? Hallå...2012? Vart är du?
Det är redan den andra januari, och snart är det påsk och midsommar och så är det höstterminens början och första snön och så har det gått ett år till.... Men vänta nu, varför måste det gå så fort?
Jag skriver detta inlägg i ett hus. Vårt hus. Mitt och HHs egna hus. I Falun, på Backbergsvägen bor vi nu, i ett hus som varit vårat sedan i oktober. Och jag sitter här i huset och skriver, i soffan som var Henriks från början, med datorn som är jobbets (alltså Falu kommuns), och med en jättesöt katt halvliggandes på min vänstra arm. Biffen. Vår älskling.
Vad livet har förändrats! Det här året som gått, vad otroligt mycket som hände!
Först fick jag ju jobbet i Falun, på Tegelbruksskolan. Ett terminsvikariat, som i juni blev en fast anställning, som klassföreståndare för åk 1 tillsammans med Catharina.
Vi fick vår hyreslägenhet 1 april, och stora flyttlasset gick ner till Falun, till Vallavägen där vi bodde från april till oktober... inte så många månader egentligen. Många flyttar har det varit de senaste åren, tycker jag. Måtte det inte bli fler flytter nu, måtte vi få bo här tills vi blir gamla och mossiga.
Under sommaren var vi på Peace and Love och Pride, men min sommar blev utan ekonomisk ersättning, så jag levde på sparpengar och tog det väldigt lugnt. Vad vi däremot gjorde var att åka båt, hade båtplats nere vid Slussen (mellan Tisken och Runn) och kunde cykla ner dit för att ta oss en båttur. Underbart! Det blev några riktigt fina kvällsturer med båten.
Hösten innebar jobb jobb jobb jobb, det är inte klokt hur mycket jag har jobbat egentligen, så otroligt mycket mer än mina 80%. Nyårslöftet för 2013 blir att mer noggrannt skriva upp tiden jag jobbar, och kräva ersättning för den tiden som går utöver mina 80%. Det är för min egen skull, ska ju inte jobba gratis!
I december åkte vi med pappa, Lotta, Petter och Johannes till Jordanien på en veckas semester, och det var kanon. Vi måste tillbaka dit, utan resten av familjen, för att kunna upptäcka mer av landet. Hyra bil och ta oss runt i mellanöstern vore väl nåt. Palestina, Egypten, Jordanien, Syrien, Turkiet...jag är så fascinerad av dessa länder. Tur att vi delar den fascinationen!
Det är redan den andra januari, och snart är det påsk och midsommar och så är det höstterminens början och första snön och så har det gått ett år till.... Men vänta nu, varför måste det gå så fort?
Jag skriver detta inlägg i ett hus. Vårt hus. Mitt och HHs egna hus. I Falun, på Backbergsvägen bor vi nu, i ett hus som varit vårat sedan i oktober. Och jag sitter här i huset och skriver, i soffan som var Henriks från början, med datorn som är jobbets (alltså Falu kommuns), och med en jättesöt katt halvliggandes på min vänstra arm. Biffen. Vår älskling.
Vad livet har förändrats! Det här året som gått, vad otroligt mycket som hände!
Först fick jag ju jobbet i Falun, på Tegelbruksskolan. Ett terminsvikariat, som i juni blev en fast anställning, som klassföreståndare för åk 1 tillsammans med Catharina.
Vi fick vår hyreslägenhet 1 april, och stora flyttlasset gick ner till Falun, till Vallavägen där vi bodde från april till oktober... inte så många månader egentligen. Många flyttar har det varit de senaste åren, tycker jag. Måtte det inte bli fler flytter nu, måtte vi få bo här tills vi blir gamla och mossiga.
Under sommaren var vi på Peace and Love och Pride, men min sommar blev utan ekonomisk ersättning, så jag levde på sparpengar och tog det väldigt lugnt. Vad vi däremot gjorde var att åka båt, hade båtplats nere vid Slussen (mellan Tisken och Runn) och kunde cykla ner dit för att ta oss en båttur. Underbart! Det blev några riktigt fina kvällsturer med båten.
Hösten innebar jobb jobb jobb jobb, det är inte klokt hur mycket jag har jobbat egentligen, så otroligt mycket mer än mina 80%. Nyårslöftet för 2013 blir att mer noggrannt skriva upp tiden jag jobbar, och kräva ersättning för den tiden som går utöver mina 80%. Det är för min egen skull, ska ju inte jobba gratis!
I december åkte vi med pappa, Lotta, Petter och Johannes till Jordanien på en veckas semester, och det var kanon. Vi måste tillbaka dit, utan resten av familjen, för att kunna upptäcka mer av landet. Hyra bil och ta oss runt i mellanöstern vore väl nåt. Palestina, Egypten, Jordanien, Syrien, Turkiet...jag är så fascinerad av dessa länder. Tur att vi delar den fascinationen!
2012-02-15
man kan ju se på saken från olika håll
Man kan visst alltid se på saken från flera olika håll. Å ena sidan och å andra sidan...Ingenting är riktigt så svartvitt som man kanske ibland faktiskt kan önska att de vore. Det finns inga enkla vägar ut och inga enkla vägar in i saken.
Jag lever ett märkligt liv just nu. Ett liv som är lite grann på paus samtidigt som det liksom går på högvarv. En underlig känsla av att inte riktigt höra till, att stå lite på sidan om. Och ändå vara mitt i smeten.
Den här lägenheten som jag just nu har är ett exempel på något som känns som en stor paus. Madrassen på golvet, teven med bond-kanaler på det lilla bordet, kläderna i kassar och påsar som tas med hem till Mora och tvättas. Alltid på väg någonstans med kassar och väskor, aldrig helt uppackad känns det som. Maten i kylskåpet som liksom bara är det nödvändigaste, alltid bara det nödvändigaste. Datorn som pajade och som nu får tillhöra de döda datorernas rike. Några städgrejer har jag inte ens bemödat mej med att inhandla, får ta ner dem från Mora den dagen det är dags att städa ur lägenheten för att flytta vidare.
---
Och så livet i Mora som bara rullar på, en vardag som jag inte längre är en del av, trots att det är Mora jag kallar hemma just nu och trots att det är där alla mina personliga saker finns. Trots allt det känns det som att jag missar en massa viktiga saker som HH och barnen gör och har för sej.
Jag längtar tills vi bor ihop igen!
---
En annan sak som bidrar till pauskänslan är att jag inte kommit igång med något socialt. Jag har vare sig börjat träna, dansa, fika eller vad det nu var jag hade tänkt att jag skulle kunna göra mycket mer när jag bodde här nere. Folk har liksom inte tid. Aldrig riktigt tid. Kanske kommer det att ändras när vi bor här lite mer på riktigt, men antagligen inte. Alla har så extremt fullt upp med sitt eget att de inte har tid att ses.
Man kan ju som sagt se saken från flera olika håll.
Man kan välja att se det som att ens bekanta och kompisar (kanske till och med vänner) faktiskt inte bryr sej så himla mycket om att umgås med just mej, det är tusen andra saker som prioriteras före en fika med mej en onsdagskväll.
Man kan också se det som att detta är livet, det är tidsbrist och stress, krävande barn och partners, det är jobb som tar mycket av orken och energin. Kanske är allt annorlunda för pluggande ungdomar, kanske är det dags för mej att växa upp och inse att fikandet tillhör en förgången tid för mej.
Vuxna människor fikar inte. Eller?
Eller fikar de bara inte med mej?
Eller fikar bara inte just de som jag känner?
Man kan alltid se det på olika sätt.
Jag lever ett märkligt liv just nu. Ett liv som är lite grann på paus samtidigt som det liksom går på högvarv. En underlig känsla av att inte riktigt höra till, att stå lite på sidan om. Och ändå vara mitt i smeten.
Den här lägenheten som jag just nu har är ett exempel på något som känns som en stor paus. Madrassen på golvet, teven med bond-kanaler på det lilla bordet, kläderna i kassar och påsar som tas med hem till Mora och tvättas. Alltid på väg någonstans med kassar och väskor, aldrig helt uppackad känns det som. Maten i kylskåpet som liksom bara är det nödvändigaste, alltid bara det nödvändigaste. Datorn som pajade och som nu får tillhöra de döda datorernas rike. Några städgrejer har jag inte ens bemödat mej med att inhandla, får ta ner dem från Mora den dagen det är dags att städa ur lägenheten för att flytta vidare.
---
Och så livet i Mora som bara rullar på, en vardag som jag inte längre är en del av, trots att det är Mora jag kallar hemma just nu och trots att det är där alla mina personliga saker finns. Trots allt det känns det som att jag missar en massa viktiga saker som HH och barnen gör och har för sej.
Jag längtar tills vi bor ihop igen!
---
En annan sak som bidrar till pauskänslan är att jag inte kommit igång med något socialt. Jag har vare sig börjat träna, dansa, fika eller vad det nu var jag hade tänkt att jag skulle kunna göra mycket mer när jag bodde här nere. Folk har liksom inte tid. Aldrig riktigt tid. Kanske kommer det att ändras när vi bor här lite mer på riktigt, men antagligen inte. Alla har så extremt fullt upp med sitt eget att de inte har tid att ses.
Man kan ju som sagt se saken från flera olika håll.
Man kan välja att se det som att ens bekanta och kompisar (kanske till och med vänner) faktiskt inte bryr sej så himla mycket om att umgås med just mej, det är tusen andra saker som prioriteras före en fika med mej en onsdagskväll.
Man kan också se det som att detta är livet, det är tidsbrist och stress, krävande barn och partners, det är jobb som tar mycket av orken och energin. Kanske är allt annorlunda för pluggande ungdomar, kanske är det dags för mej att växa upp och inse att fikandet tillhör en förgången tid för mej.
Vuxna människor fikar inte. Eller?
Eller fikar de bara inte med mej?
Eller fikar bara inte just de som jag känner?
Man kan alltid se det på olika sätt.
2012-01-31
Livet ser ut som ett tåg
Lyssnar mycket på Jakob Hellman just nu. Undrar du vilken skiva? Då kan du ju fortsätta läsa någon annans blogg... :-)
Tycker att hans tidlösa genialitet liksom lyfter mig när jag lyssnar, precis som jag tyckte att Sundströms skivor gjorde när jag bodde i lägenheten i Säter för hundra år sen, och satt i fönstret och tjuvrökte (smög för mej själv). Jag minns också hur jag cyklade runt och upptäckte Gävle med Sundström i lurarna. Kanske har jag låtit musiken få för liten plats i mitt liv på sistone?
Kanske borde stereon få en mer central plats i kommande lägenheters möblering, och kanske borde mitt inköp av ny musik stimuleras. Det känns så. Det räcker inte med en veckas intensivt musiklyssnande under Peace and Love för att fylla ett helt års musikmage. Man blir hungrig igen.
I Mora har stereon knappt fått plats alls, stående i ett hopplöst dött hörn av lägenheten, väntar den förgäves på att bli igångsatt, spelad, använd, älskad... Skivorna samlar mest damm, medan TV:n och datorn får stå i centrum alltför många kvällar. Det är ju så enkelt att bara slå på TV:n och sätta sig, det kräver ju minimalt med kraftansträngning. För att lyssna på musik en kväll krävs ju faktiskt ett par aktiva val. Dessutom räcker det oftast inte med att slött halvligga i soffan och lyssna, utan då vill man ha något att göra under tiden... Alldeles för jobbigt- det förstår ju vem som helst!
Nu är det nya vindar som blåser, (och då menar jag inte bara schlagerfestivalens stora vindtrumma) och det finns chans till förändringar.
Den 1 april går första flyttlasset till den nya lägenheten och i den kan allt hända, ALLT!
Där kan musiken och de instrument vi drömmer om att lära oss spela på, få en mer framträdande roll. Där kan fiolen, gitarren, munspelet, kastanjetterna och blockflöjten (tror det finns en mungiga också) få ett eget rum...ja nästan.Där kan stereon ersätta TV:n, eller i alla fall bli jämbördig med den. Där finns alla möjligheter.
Det ska bli så grymt spännande att flytta ihop med HH i en gemensam lägenhet! Vår första lägenhet egentligen, vår första gemensamma. Nu får vi slåss om inredning, om design, och placering och färgval. Det ska bli så himla skönt att få bygga ett hem från grunden med HH. Tror att detta kan bli hur bra som helst, och mina förväntningar är helt klart osunt höga redan nu.
Men vafan.
2011-12-02
The sword and the pen
The pen is mightier than the sword, and considerably easier to write with.
Sen finns det ju så mycket annat som jag inte vare sig begriper eller kan greppa, så det är ju skönt med några saker på plussidan också.
Lyssnar på Regina Spektors låt också, och tycker att jag är kanske klok och förståndig som faktiskt begriper detta.
Sen finns det ju så mycket annat som jag inte vare sig begriper eller kan greppa, så det är ju skönt med några saker på plussidan också.
En av sakerna som jag inte kan förstå, är att jag äntligen har träffat den man som kanske är mannen i mitt liv! Det känns helt otroligt, pirrigt och fladdrigt. När jag ser på honom fylls jag av en varm känsla i hela magen. Min kärlek. Min allra käraste älskling.
Om jag träffat någon ny?
Nej nej, det är Mr HH jag skriver om. Vår kärlek.
Jag skriver om den kärlek som växer sig allt starkare, om en tillfredsställelse över livet som liksom lägger sig som en mjuk vadd runt allt som skulle kunna vara eller bli jobbigt. Att älska och att vara älskad gör livet så otroligt mycket enklare att leva. Hur jävla klyschigt det än låter.
Tillsammans med HH kan jag göra vad som helst. Jag kan begrava morfar, jag kan köra bil i Marocko. Jag kan våga saker jag aldrig trodde att jag skulle våga, orka saker som förut skulle kännas övermäktiga. Tillsammans med HH blir jag en bättre människa, och det är så underbart att få uppleva detta. Efter 2,5 år tillsammans har jag långt ifrån tröttnat- jag upptäcker fortfarande sidor hos honom, lär känna, utforskar, överraskas. Så har det aldrig känts i några av mina andra relationer, aldrig har mitt intresse hållit i sej så här länge.
Men jag är grymt intresserad av Mr HH.
Intresserad av vad han tänker, vad han känner, hur han kan tycka som han gör när vi är oense, jag är intresserad av hans historia (även om jag kan bli lite svartsjuk ibland), jag är intresserad av att se honom åldras vid min sida, är intresserad av att kyssa varje vrå av hans vackra kropp...Ja, han intresserar mej helt enkelt! :-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
